Idag är det 8 månader sedan Olle och jag blev tillsammans. Jag fattar inte riktigt att jag har fått en sådan kille som Olle, han får mig verkligen att må bra. När jag är ledsen eller arg så finns han alltid där att prata med.

Jag är en sådan människa som avskyr att gråta inför andra, det är det absolut värsta jag vet. Det spelar ingenroll vem det är, även fast jag känner att gråten sitter i halsen så vägrar jag att gråta inför andra människor. Jag gråter inte ens inför mina föräldrar längre. På något sätt så tycker jag att det är för intimt att låta någon annan se när jag gråter. Jag antar att det har med tillit att göra. 

Jaja, det jag tänkte komma till var att Olle är en av de få människor som jag litar på mest av allt, och att kunna gråta framför honom är en sådan sjuk lättnad. 

Olle, tack för att du finns. Du är bäst och jag älskar dig så otroligt mycket, även fast du kan göra mig galen ibland!

Detta är vad jag har gjort i princip hela dagen.

Skit i döskallen den blev ful!